Blogg

Stjärnor som ses och missas

Som en seg trögflytande massa rör sig bilarna knappt framåt i teaterdistriktet kring Broadway vid 19–20 tiden. Vi hoppar ur taxin och promenerar de sista sex kvarteren. Vi tar oss framåt genom folkmassan på väg till kvällens alla föreställningar. Skyltarna glittrar på Times Square och belysningen är  överväldigande stark, det är ljust som på dagen.

C-G håller mig i ett stadigt grepp och vi går i rask takt genom folkmassan. Varje kväll året runt upprepas samma scen innan teatrarna öppnar och när de stängs. Utan någon direkt organisation eller andra vidtagna åtgärder forslas  folkmassor till detta  lilla teaterdistrikt där teatrarna ligger vägg i vägg.  Att gå på teater, se stjärnorna och musikalerna, är fortfarande mycket populärt bland såväl de yngre som de äldre – ett sant folknöje.

Efter föreställningen kommer vi ut från vår teater och kalabalik råder på gatan, ridande – och gatupolis med pistoler vid höften, avspärrningar, fotografer,  och skrik. Dame Helen Mirren lämnar just teatern mittemot efter sitt uppträdande som Drottning Elisabeth II i ”The Audience”. Jag rusar dit också men är för kort för att kunna få ens en liten skymt av henne. Hon försvinner in en stor bil med mörkade glasrutor. Någon med lång kamera lyckas filma rakt in i bilen genom fönstret innan den rullar iväg.

Jag korsar gatan mitt bland bilarna och  polisen hötter åt mig. Ännu väcker inte Elisabeth Moss (Peggy Olsen i ”Mad Men”), som vi just sett i  pjäsen ”Heidi Chronicles”, riktigt samma uppståndelse trots stående ovationer. Hon kanske smiter iväg när all uppmärksamhet riktas mot den 70-åriga stjärnan och kollegan som spelar på teatern mittemot.

Sedan pressar vi oss igenom folkmassan igen och nu är det midnatt. Bilarna smyger som krokodiler precis nära och försöker ta sig fram i den allmänna oredan där ingen väntar på vit gubbe utan springer kors och tvärs över gatorna. Trots kylan och den sena timmen pågår uppträdande kring Times Square. Restaurangerna ligger tätt och vi slinker in på ett stort sushi ställe med modern inredning. Serveringspersonalen är alla uppkopplade med snäckor i öronen och apparater i byxlinningen. Nu klockan ett på natten är alla bord fulla och ljudnivån är mycket hög. Vi blir snabbt och vänligt serverade och min hunger stillas snart. Denna lördag hann jag bara äta lunch innan teatern.

Tempot är högt och svårt att inte gripas av den hetsiga stämningen. Vi försöker att vara hemma i lugn och ro men så upptäcker vi att Björk spelar en konsert runt hörnet. Kommer vi att få biljetter?

Jag rusar ut till Carnegie Hall där hon ska spela om ett dygn. Det är förstås utsålt men jag uppmuntras att ställa mig i kö tidigt nästa morgon. Biljettluckan öppnar en timme innan konserten. Lite nedslagen går jag hem och nästa morgon ösregnar det, vi är 65 och avstår från att köa hela morgonen. Vi missar Björks konsert. Och detta pratar alla om i New York – om allt som missas och  frustrationen som inte kan undvikas. Det är omöjligt att kunna göra allt. Insikten att jag missar alltid något annat stort varje dag får jag leva med liksom alla andra i stan. Det gäller att välja.