Blogg

Solig vårkänsla i mörk Trumptid

Äntligen kom våren denna soliga söndag i NYC. Alla strömmade till parken som sträcker sig 50 kvarter från midtown till Harlem. Körsbärsblommorna hade slagit ut och barnen sprang omkring på de gröna gräsmattorna. Alla, oavsett bakgrund eller nationalitet, män och kvinnor, gamla och barn var tillsammans på ett naturligt sätt.

Vi såg att parkbesökarna var vana vid detta naturliga umgänge. Stämningen var varm och vänlig. Dagen präglades av en avspänd togetherness/gemenskap som är just New Yorks särart. I ingen annan stad finns det både glada och stolta umgänget mellan en stadens olika invånare. Vardagens kamp i tunnelbanan, vinterns kalla vindar runt skyskrapshörnen, köerna och de smutsiga gatorna var glömda.

Några killar dansade hiphop och musiken dånade, barn cyklade livsfarligt på stigarna där äldre hasade sig fram och de förälskade låg på filtar i gräset. En pappa lärde sin son kasta baseboll, en ung indisk familj passerade, mamma i sari och pappa i jeans, ett tonårsgäng spelade badminton medan andra seglade sina leksaksbåtar i den lilla sjön.

Troligen befann sig en kvarts miljon människor samtidigt i parken och ändå hittade alla någon egen plats. Skratten var många och alla log. Denna speciella amerikanska acceptans av mångfalden känns genuint stark och optimistisk. Är det denna framgångsrika blandning som Trump vill slå sönder genom att så split och misstro mellan olika nationaliteter eller grupper av amerikaner?

Flera aktuella pjäser handlar om de problem och missnöje som pyr i ett USA som varit relativt befriat från motsättningar pga. nationalitet. Inbördeskriget ägde rum i mitten av 1800-talet och i motsats till Europa har några krig inte utspelat sig på den amerikanska kontinenten. Pjäsen ”The Profane” handlar om skillnaden mellan de fundamentalistiska muslimerna och de sekulariserade i USA. Vad händer när flickan från den stränga familjen blir kär i pojken från den mer västerländska familjen? Det blir komplicerat och USA har hitintills kunnat klara dessa motsättningar. Just nu är dock klimatet annorlunda. Jämfört med 2015 ser jag många fler kvinnor som döljer sitt hår i sjalar, både turister och fastboende. Men jag har inte sett en enda burka och sällan kvinnor i helsvarta kappor och huvuddukar.   

Pjäsen ”SWEAT” av Linn Nottage fick i veckan Pulitzerpriset och spelas inför fyllda salonger. Även om pjäsen började spelas förra året och tilldrar sig kring åren 2000-2008 gestaltas dagens USA. Vänskaper ställs på prov mellan svart och vit, mellan anställd och arbetslös när industrialismen nedmonteras i en småstad. Här har tre generationer stått vid bandet. Vad händer när den svarta kvinnan får ett kontorsjobb och lyfts upp från golven? Var är hennes lojalitet när företaget först anställer lågavlönade mexikaner och sedan skickar maskinerna till Mexiko? Gamla band brister och de unga som stannar blir förlorare. En kvinnas drömska monolog kring de exotiska ställen som pojkvännen och hon ville lifta till på 60-talet som Istanbul, Kairo, Katmandu blir ett subtilt men tydligt tecken på världens förändring. Platser, som idag förknippas med terrorism, var på 60-talet målen för hippies och drömmare. Slutklämmen – vi måste hålla ihop – tolkar de liberala rösternas önskan idag.

Precis utanför teatern delas flygblad ut – NO! DRIVE OUT THE TRUMP/PENCE REGIME! Refusefascism.org.    info@refusefascism.org – att den nuvarande regeringen tangerar fascism och nazism är ord som ofta hörs i media. Det är en åsikt som ofta verbaliseras bland liberala krafter. Det känns betryggande att de rätta orden, även om det är skrämmande, används för att benämna de vidriga beslut och handlingar som både genomförs och planeras i Vita Huset.

Det är min tro att historien kommer att döma de liberala krafterna hårt för att inte ha gjort ett större motstånd eller insett faran för högervindarna tidigare och agerat tydligare. Hillary Clinton borde inte förlorat om hennes kampanj varit skickligare skött är ett omdöme som ofta hörs. Då blir jag väldigt ledsen, det kaos som råder idag verkar tillkommit av slarv och bristande insikt. Kanske kommer vi i framtiden prata om ett före och ett efter våren 2017.

Med visst vemod lämnar CG och jag staden som aldrig sover och dess invånare som kämpar, trots trängsel och smuts, att anstränga sig att vara artiga och vänliga mot varandra. Onekligen ser vi fram emot att hamna på distans från Trump. Han kletar sig fast och lägger sin tunga hand över allt. New Yorkarna är så irriterade över alla kravallstaket, avstängda gator och att Trump Tower, mitt i staden, bevakas dygnet runt av tungt beväpnade poliser. Knappast någon konst eller kulturellt evenemang, samtal eller diskussion kan äga rum utan att Trump smyger sig in. Kanske en promenad i Central Park och en Bachkonsert kan upplevas som befriade men Trumpfria zoner är få här.

Av: Marika Wachtmeister 

PS. Det här är det sista blogginlägget från Marika och CG Wachtmeister, som nu åker hem till Wanås och den skånska våren.