Blogg

New Yorkbo – en gammal dröm går i uppfyllelse

Vindrutetorkarna går snabbt och bilen, på väg till Kastrup, är full av fem tunga väskor. På Lundaslätten är jorden svart och himlen grå. Det är en lugn dag på Kastrup. Resan på 8.5 timmar går ovanligt lätt och det skakar som alltid över Island och när planet flyger in över Kanada.

Snö på landningsbanan, en vänlig tulltjänsteman skrattar och undrar om vi ska flytta till USA när vi passerar med alla väskor som snabbt stuvas in i en taxi. Den äldre indiern kör tryggt genom snöslasket och Manhattans skyskrapor uppenbarar sig ur diset. PUH – jag sätter äntligen ner väskorna i den via nätet hyrda våningen. Den överträffar förväntningarna. Min man C-G och jag har 90 dagar framför oss in The Big Apple. Utanför fönstren reser sig skyskraporna i midtown och Central park i snön är lika vacker som på alla sv/vita foton.

Sol och snö som ger känsla av fjällen nästa dag. Solen värmer, vi är på samma breddgrad som Rom. Turisterna myllrar runt Plaza och kineserna dominerar. Precis som ur en annons kommer en slank lång kinesiska trippande i splitterny vit päls och i handen håller hon en Channel handväska. Precis en sådan väska som blev modern på 60-talet och som jag minns att klasskamraternas mammor hade. 

Hon och alla andra försöker undvika de stora och djupa vattenpölarna som bildas vid varje övergångsställe. Till och med hundarna har små plastskor på sina tassar, som små röda galoscher. Ambulanssirener tjuter och bilarna flyter segt nerför 59th Street – också kallad Central Park South – en av de få gator med ett namn också, i motsats till avenyerna. Hästarna med gamla vagnar står längst gatans norra sida.

Jag tror faktiskt detta är den enda moderna staden i världen där det är möjligt att somna till hovarnas klapper mot asfalten mitt bland höghusen.  New Yorks nye borgmästare har dömt ut hästarna. Solen bidrar till att stämningen är glad. New Yorkare påverkas av det snabbt omväxlande vädret – de öppnar sig som blommor när solen värmer och pratar glatt med främlingar och stannar och förklarar vägen för turister med kartor.  Men de sluter sig när den iskalla vinden sveper längst hörnen eller regnet piskar.

Tre månader i New York – det är en gammal dröm som uppfylls. Ända sedan jag flyttade hem till Sverige igen efter 6 år i staden 1962 – 1968, har jag längtat efter att återvända och bo som en New Yorkare; att handla mat, att motionera i parken, att träffa gamla vänner, att lämna in tvätt hos kinesen som känner igen mig, att fixa naglarna på Iris Nails och köpa tidningen i den minimala kiosken, att äta på gatan och impulsivt slinka in på en bio. Ja att bara vara vanlig och en av de 9 miljoner new yorkarna.

Men mest av allt vill jag hinna med stadens enorma kulturutbud. Redan dag två krockar evenemang som planerats in  – performance på New Museum och Balachines balett på Lincolns center. Utbudet är överväldigande och mycket tid går åt att välja, att skaffa kunskap och alla tipsar alla; den bästa teater jag sett någonsin, utställningen med Chris Orfili slutar snart, du missar väl inte Carl Andre’ på Dia, kom med på en Beethovenkonsert ikväll…

Precis som många New Yorkare var vi så trötta mot kvällen att vi helt enkelt stannade hemma. Sakta föll mörkret utanför och fönstren i de omgivande skyskraporna tändes en efter en. Den vackra Avon Building, som svänger elegant upp mot himlen skimrar i skymningen. Imorgon ska vi till MoMA och Scandinavia House där Per Tengstrand spelar ”Månskenssonaten”.

Om inget annat dyker upp förstås. Vi befinner oss just nu långt från Östra Göinge.