Blogg

Dagens konst ser de svarta slavarna

Tre veckor har rusat iväg otroligt fort i ett svinkallt New York. Vi är svenskar och vi tål kyla men ibland har det varit olidligt kallt när jag svängt runt ett hörn och vinden sveper ner och griper tag i mig. Ansiktet fryser till is, vantarna är inte varma nog och häromdagen gick jag in och köpte den första bästa fodrade toppluvan jag hittade på Madison Avenue utan att fråga efter priset.

I lördags tog en snöstorm staden i sitt grepp. Allt blev tystare. Vi promenerade i den vita parken med snön piskande i ansiktet. Skyskraporna försvann i dimman och syntes inte mer. Flygplatser och tåg ställdes in. Plogbilar verkar inte existera och snön hopar sig kring övergångställena.

Våra vänner i 80-årsåldern har inkluderat oss i sin artclass som samlas varje fredag sedan 25 år. Den kunnige Douglas väljer gallerier och vi lyssnar till hans associationer medan han redogör för actionpainting från Jackson Pollock som kastade färgen på duken, till Yves Klein som drog nakna kvinnor över stora dukar i blå färg (bland annat på Moderna museet i Stockholm under 60-talet) och den nyupptäckte japanske Kazuo Shiraga som målade med fötterna hängande över duken i en sele på 50-talet. Hans kladdiga tavlor får plötsligt en förklaring. 

Sedan blir Douglas allvarlig inför tavlorna av Titus Kaphar, en afrikanamerikansk konstnär som avslöjar hur de svarta slavarna fanns i livet bakom kända personer, som slavinnan Sally var älskarinna till presidenten Jeffersson eller alla som tog hand om de vita barnen. Rasismen finns fortfarande överallt och konstnären blev stoppad av polis och tillfrågad vad han gjorde i dessa konstkvarter när han ställde ut i Chelsea 2015. Så länge de afrikanafrikanska konstnärerna, likt Kara Walker, kretsar kring slaveriet finns rasismen kvar menar Douglas.

Dagens artclass avslutas i ett litet undanskymt galleri på en dyr gata med små tåg i rostfritt stål av megakonstnären Jeff Koons (som just visats på Moderna Museet i Stockholm). Paralleller till Marcel Duchamps urinoar från 1917 återkommer, som så ofta gällande dagens samtidskonst.

I fredags valde vi en hemmakväll och jag handlade på Warren Center som i källaren har en stor mataffär. Men en våning upp hittade jag H&M och fick igen uppleva New Yorks köer. Plötsligt mindes jag hur livet innebar ett evigt köande som barn; till buss och tunnelbanan, till bion, i affärer och restauranger.

Kön på H&M var lång och långsam men knappast så lång som i mataffären. Köerna slingrade sig sakta fram till de 35 kassorna. Där vi i Sverige har plats för en kassa med rullband finns på samma yta 5 kassor och varorna packas snabbt. När det blivit min tur syns kassans nummer på en skärm och sedan gäller det att snabbt rulla dit vagnen och hiva upp varorna. Precis som i alla städer var alla lite fredagsbleka och trötta. Jag släpade hem varorna och köttet var extra gott. Ljuset i skyskraporna runt om oss släcktes och det började snöa.