Blogg

"Jag fick uppleva Keith Jarrett – äntligen!"

Idag den 3 mars infriades en dröm – att lyssna på Keith Jarrett spela piano. Nu fick vi biljetter till hans enda uppträdande i New York, på anrika Carnegie Hall. Senast jag var där var 1966 och då spelade the Mamas and the Papas.

Samtida improviserad pianomusik är något helt annat. Konserten blev 30 minuter försenad på grund av det besvärliga vädret – snöfall övergick till hällande regn mot kvällen. Publiken kom sent och var stökig. Men plötsligt blev den otålig och började klappa i takt. Nu fick Keith Jarrett komma och det gjorde han. En liten svart klädd man med ett stort huvud och solglasögon började hamra på flygeln.

Enbart han och musikinstrumentet fanns på scenen. Han liksom attackerade tangenterna och ställde sig upp med böjda ben och spelade. Jublet slutade aldrig. Då och då  gick han bort till en högtalare och berättade något roligt eller tackade publiken för att vi följer hans musik. ”Tror ni att jag spelar så här i min studio?”

Sedan uppmanade han publiken att inte hosta – alla visste att han en gång lämnat mitt i en konsert på Carnegie då någon hostade. Nu delades  gratis hosttabletter ut. Omkring 1400 personer var knäpptysta – så hördes en hostning och han slutade spela. ”Ja, ett stycke kan sluta eller börja var som helst”, sa Jarrett och alla höll andan.

Efter två timmars spelande, med en kort paus, kallades han in tre gånger och fortsatte att spela överväldigande vackert. Ja Keith Jarrett lyckades trollbinda oss alla, en liten man i skrynkliga byxor med en flygel på en stor scen. Så tändes ljusen och trollbindningen var över – vi strömmade ut i regnet och gick hem på de ishala gatorna.